Jag lever!!
Har inte nån särskild lust att uppdatera mig här just nu bara.
Mycket som snurrar i hjärnan för tillfället.
LillFisens och Storisens mående är ständigt i mina tankar.
Mitt eget liv har jag lagt åt sidan ett tag.
Det finns liksom kvar där när jag återkommer.
Barnens liv finns bara en gång.
Därför är det upp till mig att göra det bästa jag kan för dom. Alltid!
Annars är jag för dagen nyklippt, nytränad och nysolad. FYI! 
Jag har i många år inte avlagt nåt nyårslöfte.
Dels för att jag sällan hållit dom jag avlagt och dels för att man inte ska behöva en speciell dag till att förändra sitt liv på.
Jag har däremot funderat mycket på vad jag vill göra med resten av mitt liv. Hur jag vill vara. Vad jag vill förändra med mig själv. Vilken person andra ser mig som. Hurdan förebild jag är för mina barn.
Det enda jag har att bygga på är att jag faktiskt inte bryr mig om VAD andra tycker om mig, vad jag gör, hur jag ser ut och hur jag gör saker och ting längre.
Jag är jag. Om man inte accepterar mig för den jag är, med alla fel och brister jag har men även alla underbara sidor, så kan man dra. Punkt. Jag krusar ingen.
Och vem vet? Kanske blir 2010 det bästa året…
Broder Daniel passar mitt humör idag….
Svart/sorg/tårar
Blev även Pearl Jam med underbara Eddie Vedder…
Tänk att ett fåtal ord kan sätta i gång hjärnverksamheten.
Man tror ju att det mesta är bra eftersom man inte känner efter riktigt.
Har ju inte riktigt kommit på vad det är som felar men nåt känns obalanserat.
Är fortfarande ganska så trött och går gärna och lägger mig vid 21.
Har många dagar då jag gärna vill vara för mig själv och inte träffa nån. Men samtidigt blir jag rastlös när det gått nån timme.
Vissa dagar är väldigt pms-liknande och jag har beslutat mig för att lägga ner min p-piller sort med omedelbar verkan. Ska ringa och få nya på måndag.
Bara att göra det tar emot, allt som måste göras känns bara BLÄ!
Att jobba känns däremot superbra!
Ingen stress (ännu) och barnen är goa!
Helgen består av en runda på Mikaeli marknad. Ska ner en runda med Älskade C (Ja, hon lever och har tid med mig då och då) och kolla lite stånd. Blir en sväng i öltältet i kväll. Hoppas på sol eller iaf uppehåll!!
Nu ska jag trä på mig träningsskorna och försöka gå en runda. Skoskavet ska plåstras om först…
Ha det bäst till vi hörs!!
Idag har jag vart super-redig!
Tvättkorgen är tom, golven är dammfria och skafferiet är fyllt.
Första dagen på denna veckan och jag är redan rastlös… Just nu känns den 17 augusti lååååångt borta!!
Har vart lite “ur form” idag egentligen. Tankarna har vandrat all världens väg och jag har haft problem med att fånga rätt känsla.
Nu börjar det iaf släppa lite och jag hoppas att allt ordnar sig till det bästa.
Just nu spelas det Billie Holiday här hemma. Vet inte varför men hennes röst lugnar mig.
Låter så mysigt och stillsamt najs.
Trött-prat mellan mig och Storisen, fem år:
“Spöken kommer inte till himlen när dom dör. Men hajar kommer till himlen.
Men jag vet inte varför spöken inte kommer till himlen, mamma.
Vad händer när man dör och kommer upp till himlen?
Varför dör man, mamma?”
Jag gjorde en ansats till att svara på frågorna när han i nästa andetag började prata om nästa tanke som flög genom hans hjärna. Han kämpade mot tröttheten och ville verkligen inte somna.
Så fort han slappnade av och hans ögon slöts så kämpade han fram nästa fråga:
“Mamma, vi kan väl köpa vattenpistoler när vi flyttar till hus?
Men du behöver inte köpa några för du tycker inte om pistoler.
Vi har vattenpistoler hos pappa men dom har gått sönder. Den grajjen som vattnet är i, den som håller fast den är borta….”
Vid det här laget hade jag gett upp min talan och väntade på nästa fråga i stället…
Jag lovade honom tillslut att jag skulle ligga bredvid honom i morgonkväll också och genast kom han till ro.
Stora tankar som virvlar runt i en liten gosses hjärna…
Sårigt. Blä. Ont. Meningslöst. Hopplöst. Orkar inte. Trött. Vill inte känna mer. Sluta. Nu. Går inte. Kan inte. Vill inte.
Letar febrilt efter avstängningsknappen men den finns inte.
Önskar.
Fan
Det är det som är problemet.
Att jag inte vågar.
Framtiden skrämmer mig.
Tanken på att kasta mig in i nåt utan att tänka först gjorde mig rädd och inträngd i ett hörn.
Så jag gjorde det mest naturliga, jag flydde för att slippa det jobbiga.
Nu…. nu saknar jag dig. För att jag inte kan låta bli att tänka. Tänka på dig. På det som har vart.
Och jag vet faktiskt inte in eller ut mer.
Hade så gärna velat säga allt detta till dig…men jag vågar inte.
Ibland blir jag bara så…..ÅHHHHH!!!
Varför??
Varför gjordes det??
Det hade vart mycket lättare nu om inte…
Jag hatar “om inte”.
