Internbloggen

DERAS kärlekssaga började för 10 år sen.
Sen kom jag och ändrade historien.
Nu lever dom åter lyckliga i DERAS liv, som antagligen var meningen att hända förr eller senare.

Och jag är inte bitter. Inte sotis. Inte ledsen.
I alla fall inte ledsen över det jag fått höra.
Mest ledsen för att det bevisligen finns lyckliga slut för alla, utom yours truely.
Tom för HONOM liksom…

—————————

Det är en rolig sak med alkoholen, folk blir så underbart ärliga.
Spelar ingen roll ibland, men det känns bättre för en själv, när man berättat en sanning på fyllan.
Jag fick en historia avslöjad idag som jag faktiskt helst levt utan att veta.
Tydligen är mina vänner inte så ärliga och trogna som jag tror. (Vilket jag såras av om och om igen).
Sjuk värld vi lever i, där människor spelar dubbelspel, inte lever som man lär och absolut inte står för det som är sagt.

Men å andra sidan, så vet jag egentligen ingenting och tänker leva därefter.

(Går)Dagens val är något du kommer att leva med resten av ditt liv.

Jag har vart med om värre saker. Lätt.
Men detta här suger fett!
En del av mig tycker att jag är lite väl tramsig som känner så här för han har bara feber.
Men det är mina allt som åkt på semester…

Egentligen skulle jag helst av allt bara vara hemma i kväll. Har haft migrän som äntligen gett med sig efter två piller. Så nu är hela kroppen utslagen i stället…:(
Men sitter jag hemma själv så mår jag bara ännu sämre.

Jag förstår känslan av att behöva pressa benen mot bröstet för att hindra det från att bli ett stort hål där hjärtat sitter. Eller har suttit för just känns det alldeles tomt.
Smärtan, tårarna och allt bara faller över.

Jag önskar att det blir måndag snart så jag kan gå och jobba.
Min lägenhet känns redan som ett fängelse.

LillFisen åkte hemifrån med 39 graders feber. Han ville stanna hemma hos mig.
Tårar.

Måtte veckan gå snabbt som fan!!

Han sa orden hon inte vågade.
Han avslutade det hela innan nån blev mer sårad.
Hon hade länge hållit tag i något som inte fanns mer.
Men hon älskade honom, det fanns inget tvivel om det.

När man utvecklas som person, växer i sig själv och blir mer självsäker så ändras man.
Jag är inte samma person som jag var för ett år sen.
Jag är inte rädd för ensamheten på samma sätt längre. Har lärt mig att jag inte ska ta skit!!
Förra året var jag riktigt förälskad i en kille, till viss del fortfarande. Jag ville göra allt med honom, vara där han var och känna hans närhet.
Saker hände, som knäckte mig och jag började släppa honom, sakta men säkert.
För mig blev vi dom vänner vi sa att vi var. Och nu kan jag inte gå tillbaka dit, till så det var innan.
Kanske är det inte meningen att vi två skulle bli.
Kanske är det meningen att man ska vara försiktig med sitt hjärta.
Kanske behöver man nån annans hjälp att försöka släppa taget.

Gå vidare, släpp taget och blicka framåt. Åh, så lätt att säga…. Tur man inte har bråttom längre!!

Har många tankar som vill bli nedskrivna nu.
Dom vill ut samtidigt och i vilken ordning jag än försöker så låter det bara knasigt.

För att göra det kort: Jag är tacksam för att jag träffade barnens pappa. Utan honom hade mina underbara fisar aldrig funnits till, jag hade inte haft så bra musiksmak som jag har idag och min ryggsäck hade inte vart så full av visdomar och glömligheter.
Har lyssnat mycket på Temple Of The Dog idag.
En grupp jag aldrig hört talas om innan jag träffade deras pappa.
Och från Temple till Pearl Jam, Audioslave, Live and so on…
Musik är något jag behöver för att överleva. Och barnen. Familjen/Vännerna.

Silence is not an option.

Med musiken är man aldrig riktigt ensam.

Har hjälpt farmor och farfar att flytta denna helgen. Från hus till lägenhet.
Känns väldigt konstigt. Dom har bott där sen jag var liten.
Slutet på en era. Förändring.
Inget alls som jag gillar…

För en stund igår kändes det som det brukade. Allt kom tillbaka och det skrämde mig.
Jag har byggt min mur så bra och den rasade i ett andetag.
Har tänkt på dig hela dagen vilket inte alls….. ja, det är väl inte så värst bra längre.
Du funderar på att flytta och jag vill inte vara den som tvingar dig att stanna. Du vill börja om sa du, finns inget som håller dig kvar.
Känns inte som jag ska börja dra i saker igen då. Får kanske släppa taget om dig och gå vidare…

Jag är ledsen att jag inte kan släppa taget.
Inte ens när du ger mig chans att göra det.
Under alla möjliga tillfälle som getts så har jag ändå inte kunnat, eller lyckats för den delen.
Antar att mitt hjärta inte är redo för att släppa taget om dig.
Därför blir det svårt, eftersom jag vet att du vill gå vidare…

Jag är inte redo för nåt allvarligt förhållande som innebär att flytta tillsammans, gifta sig osv. Har inte kommit dit ännu.
Men allt det andra, uppvaktning, gå ut och äta eller vad man än gör…. kanske hade passat bättre. Så länge det inte är blodigt allvar, med detsamma.
Jag vill vara “the center of attention”, bli bortskämd, utan att behöva lyfta ett finger och att kunna må bra utan att känna någon skyldighet.
Det får inte hänga några måsten efter mig. Jag har tillräckligt av såna just nu…..

Ibland saknar jag bara.
Men jag vet att jag gjort rätt.
Tänker jag efter en gång till så vet jag att jag verkligen gjorde rätt….
Men saknaden finns där iaf….